The Open Champion
Henrik Stenson är den spelare som alla pratar om. The Open Champion, vinnare av race to dubai och årets spelare i Europa. För att inte glömma silvermedaljen från OS i Rio. Här pratar han om segern på Troon, om uppmärksamhet och popularitet. Om sin far och att han kommer att spela på seniorturnén när han når rätt ålder.
Bakom historiens lägsta vinnarscore i The Open låg en makalös duell mellan två män i begynnande medelålder. Ungtupparna fick klart för sig vad erfarenhet och rutin betyder. För Henrik Stenson blev drömmen sann. Leende tar han sig nu an ännu ett år där de riktigt stora tävlingarna blir allt viktigare för honom.
Nej, han påstår sig inte vara trött på den massiva uppvaktningen från media och alla andra som vill få en pratstund med världens just nu hetaste golfspelare. Tillsammans med sin tillfälliga (?) följeslagare, the Claret Jug, drar han land och riken runt för att berätta. Ställa upp för selfies med totalt okända människor. Och han gör det med ett smile som ser ut att vara genuint ärligt.
– Har man nu drömt hela livet om att vinna en major och framförallt the Open Championship. Ja då ska man vara tillfreds med livet och vad som hänger ihop med det. Allt annat vore skam, menar Henrik. Då visar jag mig gärna med ett leende.
Han var själv tolv år när han svingade en golfklubba första gången på Gullbringa G&CC utanför Göteborg. Ingen i familjen spelade golf. Pappa Ingemar var i och för sig en gedigen handbollspelare, men golf var ännu ett okänt begrepp för honom. Både mamma och pappa Stenson betydde naturligtvis mycket för den tidiga karriären. De båda la en grund och skapade förutsättningar för den envise och ihärdige tolvåringen.
– Det var aldrig tal om att pusha mig till resultat, däremot fick jag tydliga regler för vad som gällde om man nu gett sig in i leken. Jag minns mycket väl min första tävling, en 36-hålare. Första varvet sköt jag 116 och kom snabbt ner på jorden.
Jag minns att jag grät och ville bara bryta. Pappa var obeveklig: Man bryter inte för att det går dåligt. Och så blev det.
Andra varvet var bättre; 115 slag!
Och kanske var just den lilla framgången och medvetenheten som blev det allra första kapitlet i framgångssagan Henrik Stenson. Att kunna lite bättre trots motvinden. Att bita ihop när det smärtar som allra värst. Nu står han på egna stabila ben och klarar sig utan den omedelbara supporten från farsgubben. Ja det finns till och med ett tillfälle då Ingemar Stensons eget golfspel gått före sonens bärgande av sportens mest årtråvärda skalp.
– Hahha! Ja den där söndagen i juli förra året spelade han sin årliga 36-håls tävling med sitt gubbgäng på hemmaklubben. Inte ens det faktum att jag gick i ledarbollen i the Open kunde få honom att ändra sig! Han lär ha kommit in i klubbhuset lagom till de fem sista hålen, det var ju så att säga där det avgjordes, skrattar Henrik.
Kanske var det också ett sätt att hantera sin nervositet. Vi som är föräldrar behöver inte tänka allt för länge för att förstå vilket kaos som dessa sista 18 hål på Troon skulle skapa om det var vår egen son som stod inför samma uppgift. För Ingemar Stenson var det kanske en lisa för själen att detronisera nervositeten med hjälp av egna treputtar och dubbelbogies.
För den som inte vet, ligger Troon på Skottlands västkust, granne med en annan golfbana, det rör sig om ett par hundra meter bara, Prestwick. Här spelades 1860 the Open Championship för första gången. Den gången med åtta deltagande spelare. Vid den tiden var första priset ett läderbälte med ett ståtligt silverspänne. Men sedan Young Tom Morris, son till Old Tom Morris, vunnit tre raka vinster fick han behålla bältet och därmed behövdes en ny trofé. 1872 blev the Claret Jug det yttersta beviset på mästarens status.
Etthundratrettiotre gånger senare går Phil Mickelson och Henrik Stenson ut i ledarboll. Förmiddagsbrisen har mojnat en smula. Solen gör återkommande försök att tränga igenom molntäcket. Henrik Stenson leder med ett slag. Hur håller han tankarna isär?
– Självklart är det något speciellt att gå i ledarboll sista dagen. Men jag hade slutat redan tredje varvet på ett sätt som gav mig självförtroende. Vi brottades om vem skulle leda. Viktigt, för att ta position inför sista varvet. Nyckelläget var på 14:e. Jag var två efter. Hade jag släppt ytterligare slag där hade det nog varit över. Men när solen hade gått ned över Firth of Clyde hade jag tagit in tre slag på honom och hade en liten marginal.
Möjligen kan man rent sentimentalt konstatera att någon förtjänar att vinna en major. Den krassa verkligheten en är en annan. Den verkligheten betyder att man vinner, man spelar sig till en seger. Uthållighet, såväl fysiskt som mentalt, teknik, rutin, mod, strategi och lite lite flyt. Kampen mellan Henrik och Phil innehöll samtliga ingredienser som krävs för att skapa den riktigt stora underhållningen. Ingenting saknades. Absolut ingenting! Att sänka puttar är onekligen stor underhållning. Det sägs att om man ska vinna en major måste man sänka ett par, tre puttar de sista fem hålen. Så det är väl lika bra att återvända till det 14:e hålet.
– På söndagen är vi lika när vi kommer upp på den 14:e greenen. Jag har en bra linje på min sexmeters putt. Det slår mig att jag nog inte kommer att få så många bra lägen som detta på de sista hålen. Så jag rullar i den för min birdie. Men vet mycket väl vem jag har att göra med. Det borde inte ha bekommit Phil så värst mycket. Ett före och fyra och gå, är en bräcklig ledning när man möter Phil Mickelson, konstaterar Henrik.
På vägen till 15:e tee promenerar två till synes ganska avspända spelare. Hela vägen genom publikhavet möter både Phil och Henrik åskådares utsträckta händer. High Fives, och man får en känsla av att publiken skänker dem både energi och en smula behövlig avkoppling. Och naturligtvis inspiration. Det behövs, den egna andningen anfäktas nu när hålen blir allt färre. Henrik berättar för mig att han kände att det här var en dag då stjärnorna stod rätt. Att studsarna var vänliga och att det mesta kändes bra. Han blev heller inte så värst bekymrad över sättet han inledde sista varvet på, treputten på ettan. Inte ens Phil Mickelson, en av de senaste tjugo årens bästa golfspelare i världen skulle rå på honom idag – trots att amerikanen spelade sin livs golf.
– När jag häller i femtonmetersputten på 15:e knyter jag inte bara näven.
Maken till adrenalinrusch har jag aldrig varit med om. Det var nog det mest uppjagade jag varit.
Samtidigt ser jag för första gången att Phil är en aning skakad. Han var i alla fall väldigt tyst när vi kommer upp på 16:tee. För egen del gällde det att coola ner sig, samla sig för par-femman som väntar. Men jag leder nu med två.
Så kommer det där oförklarliga andraslaget. En hookad spoon till vänster i ruffen. Phil är på green med en mycket god chans till eagle. Men inte ens här, när vi tror att Henrik börjar svikta. När allvaret med stort A pockar på uppmärksamhet, inte ens nu bekommer det Henrik ett enda dugg. Från ruffen skickar han upp bollen till en dryg meter från hål. Phils eagleputt stannar på ett obegripligt sätt någon millimeter från hålkanten. Henrik andas ut och kastar en lättad blick mot sin motståndare. Ingen regissör i världen hade bättre kunna mejsla fram detta osannolika drama.
– På 17:e slår jag en av karriärens bästa järnfyror upp till dryga två meter från hålet. Phil ligger till vänster i svackan. Birdie här och det hade i praktiken varit klart, men jag missar och Phil sänker en sjumeters för delning. Det är en avgrundsdjup skillnad mellan att leda med tre istället för två och jag räknade med att han skulle göra birdie på sista. Det var långt ifrån klart.
Henrik menar att han egentligen alltid har försökt slå bollen ganska rakt, möjligen en svag draw. De nya bolltyperna gör att skruven blir begränsad, han gillar det.
På sista tee blåser det svagt från vänster och bunkern till höger bör inte ligga inom räckhåll för hans spoon. Han siktar en aning till vänster. Perfektionisten Stenson får till det som måste betraktas som det ultimata, om man nu ska missa. Han trycker nämligen sin spoon något till höger. Han är uppumpad. Bollen tar mark ett trettiotal meter just innan bunkern. Den stannar två decimeter kort.
På tee är Henrik Stenson övertygad om att hans nästa slag blir ett bunkerslag. Vi andra är klara över att det ska mycket till nu om Henrik Stenson inte kommer att vinna. Hans birdie på sista hålet betyder inte bara att han vinner en formidabel seger. Det är också historiens lägsta segerresultat.
Marginalen till trean i tävlingen är enorm; fjorton slag! Bakom dessa två spelare i begynnande medelålder, Henrik 40, och Phil 46, befinner sig ett koppel av unga hungriga spelare som var totalt chanslösa. Och då ska man också ha i minnet att dagens unga spelare är mycket bättre förberedda än vad fallet var när Henrik slog igenom.
– Ja med tanke på all den nya teknologiska utrustning som finns, så har de unga spelarna det betydligt bättre förspänt än vad vi hade. Så mitt rekord när det gäller den lägsta vinnarscoren kanske slås redan i år eller så står det sig i femtio år till, säger Henrik.
Som alla perfektionister drivs han av att göra saker bättre. Han får en kick av att kunna utföra det som han tränat på om och om igen. Han lämnar inget åt slumpen och har svårt att slå sig till ro och vara nöjd.
– Det är ju den drivkraften som fått mig hit, säger han, och självklart kommer jag att göra allt för att vinna igen. Och jag lägger naturligtvis det mesta av mitt krut på att vara i form till de största tävlingarna. Allt annat vore fel.
Om knappt tio år fyller Henrik Stenson 50. Men innan dess har troligen golfkarriären avslutats. Något spel på Senior Tour eller Champions Tour blir det inte.
– Nej det finns så mycket annat man kan göra än att spela golf.
