Norsk snilleblixt blev början för Solheim Cup

Och med två glasspinnar och två sockerbitar tog han sig an problemet! Glasspinnarna lade han parallellt och sockerbitarna däremellan i ändarna och med den skissen lyckades han hitta en lösning.
Vikten skulle nämligen fördelas mellan tå och häl på klubbhuvudet, enklast genom att fästa skaftet mitt på. På så vis borde han minimera antalet missade puttar, resonerade Karsten.
På 1960-talet började han tillverkningen i sitt eget garage i Phoenix, Arizona. Det sägs dessutom, att om man träffade helt rätt i tillslaget skulle ett svagt litet ljud uppstå, ungefär som; ping! Så ska det låta, tänkte Karsten Solheim!
När så den amerikanske golfstjärnan Julius Boros 1967 vann Phoenix Open med Solheims putter var lyckan gjord. Alla ville testa den nya puttern.

Solheim Cup 25 år

Karsten Solheim sa upp sig från sitt jobb på General Electric och började tillverkningen av tå-hälklubbor som sa ping när man träffade rätt, vilket man gjorde oftare än med andra klubbor. Det betydde att andra tillverkare snabbt följde efter och idag är de perimeterviktade klubborna egentligen de enda som gäller.

Framgången gjorde Karsten Solheim och Ping till en stor sponsor på LPGA-touren. I slutet av 1980-talet funderade han på hur man skulle kunna skapa en något liknande som herrarnas Ryder Cup. USA:s bästa damer skulle vartannat år möta de bästa från Europa. Så 1990 spelades den första upplagan av Solheim Cup på Lake Nona i Florida. USA med bland andra Nancy Lopez och Beth Daniel, vann med förkrossande 11.5 – 4.5. Två år senare fick Europa revansch bland annat genom tre svenskor, Helen Alfredsson, Catrin Nilsmark och Lotta Neumann.
– Karsten älskade damgolf, berättar hans son John, som idag basar över Ping.
Solheim Cup blev ett naturligt steg att ta, i syfte att stärka damgolfen och i år firar cupen 25-årsjubileum – och detta med en svensk kapten, Carin Koch.
– Det är naturligtvis en stor ära och ett stort ansvar att vara kapten, säger Carin Koch. Vi är taggade till tusen och vill mer än gärna ta Europas tredje raka seger.
Otaliga gånger hör vi talas om vilken stark känsla det är att spela för ett lag. Hur sammanhållningen inom laget stärks och höjer moralen, ökar självkänslan och lyfter spelarna till prestationer som de inte trodde sig vara kapabla till.

– Vi är ju för det mesta ensamma på en scen, en arena där vi måste ta hänsyn till oss själva. I Solheim Cup är det annorlunda. Vi svenskor är bra på att jobba i lag.

Jag känner att vi inte behöver anstränga oss för att skapa en stark lagkänsla och det är kul, säger Carin Koch.
Carin som också vill värna om den kommande svenska golfgenerationen och ser Solheim Cup som en viktig del i att visa vilka förebilder som deltagarna i lagen är.
– Så är det definitivt, menar Carin och hoppas även att damernas enda Europatourtävling på hemmaplan får fortsätta och dessutom växa.

Nervkittlande tillställningar

Så i höst är det dags igen, den här gången i St. Leon-Rot, Baden-Württemberg i Tyskland. Carin Koch tycker att många klubbar skulle ge sina duktiga tjejer möjlighet att ta sig dit för att på ort och ställe känna atmosfären och ge drömmarna en skjuts framåt, om att en gång i tiden få vara med om att avgöra dessa nervkittlande tillställningar.
Den minnesgode kommer självfallet ihåg den där höstdagen år 2000 på Loch Lomond i Skottland när den svenska Solheim Cup-rookien, Carin Koch, stod på 17:e green med en putt, som om hon sänkte den, skulle betyda seger för Europa.
– Jo jag visste att den nog var avgörande, berättar Carin. Jag hade just hört jublet från 18:e där Catrin Nilsmark hade hålat ut för vinst.

– Det betydde mycket, glädjen över att få vara en i laget gör att man inte riktigt hinner bli nervös. De fyra gånger som jag spelat Solheim Cup har jag presterat min bästa golf.

Det har blivit tio segrar, tre oavgjorda och tre förluster. En serie som för henne i topp i Solheim Cup-sammanhang. Nu är hon alltså kapten och vid sin sida har hon bland andra vicekaptenen Annika Sörenstam och dessutom Fanny Sunesson – vi har svårt att tro på något annat än seger!
Putten då, den på Loch Lomond år 2000? Den var fyra meter lång och Carin satte den utan att tveka det minsta, och möjligen hörde den riktigt uppmärksamme åskådaren det lilla ljudet som uppstår när man träffar en putt perfekt…