Golfens guldgosse

Bruset från Stilla Havets eviga vågor på väg in mot stranden i Newport Beach i södra Kalifornien sätter luften i rörelse. Friskar upp sinnet och får en på gott humör. Och det trots att klockan bara är strax före sju på morgonen och mörkret fortfarande hänger över parkeringen på Newport Beach Golf & Country Club.

Klubben håller för övrigt på att bygga ett nytt klubbhus, en liten stuga på så där fyra tusen kvadratmeter, men någon intervju i en tjusig miljö med djupa klubbfåtöljer framför brasan är det inte tal om. Invigningen är ett knappt år avlägsen. Nej, intervjun med Rickie Fowler äger rum i ett litet skjul just intill klubbens maskinpark. Fjärran från den glamour som är så förknippad med dagens megastjärnor. Den becksvarta suven med sina tonade rutor, bromsar in och ut hoppar 27-årige Rickie Fowler. Med tanke på den tidiga timmen utstrålar han en väl tilltagen energi. Ganska liten till växten och inte så biffig som många av hans unga kollegor. Han ger intrycket av att vara just den coola grabben från den amerikanska västkusten som sysslat med en mängd olika idrotter under hela sin uppväxt, men där golfen naturligtvis numera tar det mesta av tiden.

- Självklart är det så. Men jag fiskar fortfarande en hel del på min lediga tid, förklarar han och tar en snabb klunk kaffe. Fiskat har jag alltid gjort.

- Kanske är det därifrån jag fått mitt stora tålamod. Du vet golf handlar väldigt mycket om tålamod. Jo, jag håller med och funderar över den egenskapen. Tålamod, kan man träna upp det? Inbillar mig att man kan kanske det och lyssnar till vad Rickie berättar om sina första slag på rangen hemma i Murrieta, någon timmes bilfärd från Los Angeles.

- Jag var tre år. En gång i veckan tog min morfar mig till Murrieta Valley Golf Range.

Han berättade historier om livet, det gör han fortfarande. Jag tror det är bra för människor att lyssna på vad erfarenheten har att berätta. Ibland behöver man dessutom inte säga så mycket. Man kan säga mycket utan ord. Så var det också ofta med min första tränare, berättar Rickie.

Kanske hämtas tålamodet just ur tystnaden. Unge Rickie blev snabbt en grabb på rangen som väckte stor uppmärksamhet. Fyra och ett halvt år gammal spelade han sin första golfturnering och rätt snart blev Barry McDonell en viktig person i hans liv. Barry var tränaren på den lokala lilla rangen i Murrieta. Han förstod med tiden att den här grabben kommer att bli någonting stort. Och han hade sitt eget recept för att hålla intresset levande hos honom.

Rickie Fowler fick tidigt lära sig att slå olika typer av slag. Inte bara mata och nöta, utan skapa och arbeta slagen. Det var troligen helt nödvändigt. Unge Rickie slog med sin pappas driver. Inte kapad, nej full längd, vilket gav honom styrka i både händer och underarmar. Samtidigt fick han också den snabbhet som idag kännetecknar hans tillslag på bollen.

Barry McDonell fick också Rickie att spela utan en massa onödiga och destruktiva tankar.

- Han fick mig att koncentrera mig på målet; 20 fot höger eller 20 till vänster eller rakt på pinnen. Ju tidigare man lär sig det, desto bättre golf spelar man. Om tålamod är en viktig faktor, så är självförtroende en annan, menar Rickie.

Barry McDonell la grunden till hans goda självförtroende. Barry dog för fem år sedan, 75 år gammal, men är fortfarande en stor del i Rickie Fowlers liv.

Fowler kommer ständigt tillbaka till sina rötter. Föräldrarna, morföräldrar och tränaren i Murrieta. Han gör det med vetskapen om att han kommer från små omständigheter. Han är ingen countryclub-kid, som han uttrycker saken. Uppväxten, där han tilläts göra det han älskade mest av allt på fritiden, moto-cross, fiske och golf, tycks ha gett honom säkerhet och styrka. Han fick inget gratis, han kombinerade ihärdigheten med sin talang. Han blev ett föredöme för hundratusentals fans över hela världen. Huga huga!

Att vara 27 år och bära så mycket ansvar på sina axlar. Blir det inte ibland hämmande, funderar jag. Finns det inte stunder då han drömmer om att göra något crazy? Något galet?

– Nej absolut inte. Så tänker jag inte. Jag vill göra rätt och fortsätta med att vara ett föredöme. Behandla folk väl.

Jag har aldrig varit någon troublemaker, aldrig haft några skandaler i pressen. Det livet tänker jag fortsätta med.

Onekligen ger han en känsla av att tydligt och klart fått lära sig att skilja mellan rätt och fel. Som huvudsponsor är Cobra Puma Golf väl medveten om detta och det var heller ingen slump att företaget vände sig till Rickie Fowler för att hitta en spelare som kunde leva upp till den positiva ungdomliga imagen.

– Ledningen i Carlsbad lade örat mot rälsen, de behövde inte söka länge, berättar Thore Ohlsson, svensk styrelseledamot i Cobra Puma Golf worldwide.

– Han hade och har fortfarande allt det vi vill stå för. Ungdomlighet, karisma och schysst uppförande och naturligtvis spelet. Vi skrev kontrakt med honom innan han blev en megastjärna och idag har han betytt enormt mycket för vårt företag och troligen lika mycket för många av hans unga fans. – Ingen annan golfspelare just nu är så starkt förknippad med sin huvudsponsor, säger Thore Ohlsson och berättar att Cobra Puma Golf hela tiden har ögonen på unga lovande golfspelare. Eller örat mot marken, om ni så vill. Det handlar om åtskilliga miljoner dollar i intäkter – vid sidan av själva spelet.

Symbiosen Fowler-Puma är unik. – Vi har verkligen vuxit samman, Puma och jag. Jag är övertygad om att det hade varit mycket svårare med ett annat bolag, hävdar Rickie. Allt som bolaget står för känner jag igen mig i. Det är en speciell stil där jag känner mig hemma. Ta kläderna till exempel, de sticker verkligen ut.

– Även om det är professionella designers som skapar mina kläder, så har jag ett inflytande över hur de ska se ut. Jag skulle aldrig ta på mig något som jag känner mig obekväm i. Inhyrd i andra hand, om du förstår vad jag menar, skrattar Rickie Fowler och kastar ett getöga på alla de nya kläder han ska fotograferas i lite senare. Han är mycket intresserad av kläder och mode. Hans garderob är enorm och innehåller en hel del kläder som han aldrig använt, men han skänker bort åtskilligt till välgörenhet och till andra som gjort sig förtjänta av dem.

De orangea brallorna och skjortorna blev snabbt hans signum. För att inte tala om kepsarna med jättestor rak skärm. Kepsarna såg egentligen inte kloka ut, men snacka om att sätta ett mode. Färgen var ett medvetet val från Rickies sida.

– Orange är hyllning till mina två år vid Oklahoma State University i Stillwater. Jag ser det absolut som mitt andra hem och har naturligtvis täta kontakter med många av mina vänner där. Åker ofta dit för att ge tillbaka både tid och pengar, säger Rickie och personifierar den amerikanska framgången.

Man ger alltid tillbaka till den eller dem som varit delaktig i ens framgång och än en gång visar han prov på föredömet; Rickie Fowler.

Under en period fram till Players Championship på TPC Sawgrass i Florida förra året ifrågasattes Fowler. Flera experter och spelare ansåg att han var gravt överskattad. Han hade ju bara en PGA Tourseger från 2012 i bagaget. I ett land där andraplatser just är; andraplatser och där segrarna rankas ännu högre än högst, började det grymtas i leden när en spelare med hans attityd och exponering inte nådde hela vägen fram.

Och under den där helgen i maj förra året kände sig belackarna säkra i sin uppfattning. Flera slag efter ledningen. Ett tappat slag på tian. Följt av en missad birdie på nästa. Segern låg visserligen inom räckhåll, men för att nå den skulle det krävas något alldeles sensationellt. Men med sin gamle tränare Barry McDonells råd i bakhuvudet, om att rensa hjärnan från oväsentligheter och koncentrera sig på uppgiften, vände allt.

– Jag lyckades slå bort tanken på misslyckande. Sedan visste jag, att om jag gjorde birdies på de sista fyra, så borde jag ha en bra chans. Jag gjorde tre birdies och en eagle! Och var i och med det klar för play-off mot Kevin Kisner och Sergio Garcia. Och det var just de fyra sista hålen som spelades i play-off. Gissa om jag kände mig bekväm med att ha slagit bara 11 slag på de sista hålen i det ordinarie spelet. Det hjälpte mig mycket, säger Rickie, som i och med att han sänkte sin tredje birdie för dagen på TPC:s signaturhål, det sjuttonde, säkrade sin andra PGA Tour-seger.

Han tycks inte vilja tala om att det var en känga till alla som tvivlade på hans kapacitet. Att han tog revansch. Kanske av skälet att han inte är av den sorten som blir glad över att täppa till truten på de som inte är hans största supporters. Nej, snarare för att han förstod att segern kommer när den kommer och att den i sin tur föder ännu mera framgång. Tja, så enkelt kan det vara.

Det blev nämligen ytterligare två segrar förra året, Deutsche Bank Open, på TPC Boston, där han spurtade förbi Henrik Stenson i slutskedet och i Scottish Open på Gullane, utanför Edinburgh. Notabelt är att de tre segrarna var med minsta möjliga marginal, vilket kanske säger något om hans förmåga att hålla i skaften när det hettar till.

Rickie Fowlers karriär innehöll dessutom top-femplaceringar i samtliga Majors, varav två andraplatser. Ett fantastiskt resultat, men befinner man sig på den här nivån så finns det fortfarande mycket att sträva efter och Rickie har svårt att dölja sin iver att komma igång med säsongen 2016. Likt ett otåligt fullblod står han och frustar i startboxen. Konkurrensen hårdnar dock för varje år. Det finns ett helt koppel unga grabbar mellan 20 och 30 som kan bli världsetta.